God fortsättning, Arsenal-vänner!

Jag är nyss hemkommen efter att ha spenderat en härlig vecka i London över nyår och var på plats på Emirates Stadium i matchen mot Chelsea under Söndagen och såg även Manchester United-matchen i London men inte på plats på Emirates tyvärr. Och även om jag var förkrossad och kände mig helt tom direkt efter slutsignalen i Söndags så kände jag för första gången under denna säsongen en stolthet och en tro på någonting bra igen. För Arsenal chockade Chelsea första halvtimman där gästerna blev rejält bakåttryckta av Arsenals höga press. Och ledningsmålet kom redan efter knappa kvarten när Özil slog en hörna som Calum Chambers skarvade vidare där Aubameyang dök upp efter en smart löpning och kunde trycka dit 1-0 med skallen. Strax därpå så drog tyvärr Chambers (som hade börjat matchen riktigt bra) av korsbandet och tvingades utgå och ersattes av Mustafi. Efter ledningsmålet så fortsatte det att vara Arsenal för hela slanten där Özil fortsatte att ta isär Chelseas försvar och kombinerade fint med Aubameyang, Nelson och Lacazette. Chelsea hängde helt enkelt inte med och tvingades dra ner Arsenal spelarna gång efter gång och drog på sig tre gula kort inom loppet av fyra minuter. Och ledningen kunde varit större. Tio minuter innan halvtidsvilan så gjorde Lampard ett väldigt smart byte där han tog ut Emerson som hade haft stora problem med Nelson och satte in Jorginho så de fick ett övertag centralt på mitten där Arsenal hade dominerat och vunnit allt inledningsvis. Och det tog in Chelsea i matchen igen. Arsenal gick in i halvtidsvilan med en väldigt välförtjänt ledning och vi på läktaren mådde bättre än på bra länge då vi fick se ett helt annat Arsenal än vad vi är vana vid. I andra halvlek så svängde matchbilden helt och det var Chelsea som hade bollen mest hela tiden där Arsenal sjönk lågt på egen planhalva men försvarade sig väldigt tight och bra. Och trots att Chelsea hade bollen så skapade dem ingenting i andra halvlek som hotade Leno. Som så många gånger så skulle Arsenal istället ge bort samtliga poäng tack vare bedrövliga individuella prestationer. Men samtliga Arsenal spelare hade dock löpt kopiöst under matchen och gick på någon form av reservtank i slutet och då fungerar inte det psykiska och fysiska lika bra. Och inom loppet av fyra minuter från minut 83 så hade Chelsea både kvitterat av Jorginho (som borde varit utvisad sen tidigare) och även tagit ledningen genom Tammy Abraham efter tafatt försvarsspel. En otroligt tung och oförtjänt förlust men samtidigt så fick vi många positiva svar inför framtiden så snabbt under ledning av Arteta. Karaktär, attityd och en positiv anda. Vi fick se en laginsats där samtliga spelare jobbade för varandra. Något som vi inte har varit bortskämda med under 2019.

Tre dagar senare väntade en ny match och ett nytt decennium när Manchester United gästade Emirates Stadium i omgång 21 av 38 av Premier League. Jag personligen var väldigt nervös inför matchen hur lågt i botten självförtroendet skulle vara efter den tunga förlusten mot Chelsea (trots den positiva insatsen) och bara en seger på de femton senaste matcherna. Men när matchen väl startade så kunde man tror att det var gästerna som bara hade en seger de senaste månaderna och ett självförtroende kört i botten för det var bara ett lag på planen under första halvlek. Det var ett högintensivt Arsenal som kom ut och tog tag i taktpinnen från start och tog på nytt ledningen tidigt i matchen redan efter åtta minuter när Kolasinac (som var tillbaka efter skada) drog fram längst vänsterkanten. Släppte ut bollen till Aubameyang som spelade tillbaka bollen i djupled till Kolasinac som spelade in bollen i straffområdet som touchade på Nilsson Lindelöf och friställde Nicolas Pepe som kunde slå in ledningsmålet i ett halvöppet mål. En drömstart på nytt! Minuten senare så lurade Pepe bort Shaw på högerkanten och spelade in bollen till Aubameyang som drog till på volley i straffområdet men avslutet högt över. Efter dryga halvtimmen stod Torreira för en fin individuell prestation när han vände och vred bort två-tre United-spelare vid straffområdeslinjen och avslutade fint med sin vänsterfot men avslutet precis utanför De Geas vänstra stolpe. Minuterna senare bjöd De Gea på ett misstag med en missad rensning som hamnade rakt på Pepe som drev framåt och avslutade i stolpen. Arsenal var helt överlägsna spelmässigt och i chansväg och det enda som fattades var skärpan i avslutslägena för att få det förlossande 2-0 målet. Men minuterna senare så skulle det målet komma. Pepe slog hörnan som Lacazette nickskarvade vidare på De Gea som släppte en retur ut till en fristående Sokratis som drog in bollen i nättaket. Så skönt! Så välförtjänt! I andra halvlek så kom gästerna in i matchen bättre och Arsenal var inte lika dominanta längre. Efter knappa kvarten så spelade Matic fram precis inbytte Pereira som drog bollen i burgaveln. Minuterna senare fick Rashford ett ganska bra skottläge men avslutet högt över. Efter 73 minuter testade Greenwood med ett avslut men Leno var snabbt nere vid stolpen och kunde avstyra. I den 78e minuten stod Aubameyang för en fin individuell prestation när han drev igenom United spelarna och hittade Lacazette som drog till men avslutet högt över. Matchen stod och vägde men utan att de riktigt heta målchanserna skapades i andra halvlek och Arsenal vann komfortabelt och kändes aldrig riktigt hotade. Och dessa två lagprestationer av Arsenal som jag fick uppleva i London ska vi vara riktigt stolta över och det ger hopp inför resterande del av säsongen och en framtidstro igen. Och det är något som inte jag kan minnas senast som jag hade. Bara det faktum att få se samtliga spelares inställning och löpmeter under dessa 180 minuter ger mig en skön känsla i hela kroppen. Lägg där till den första hållna nollan på tre månader på Emirates Stadium. Mot Manchester United. I med och motgång, Arsenal Till I Die. På återseende, Emirates Stadium.

God fortsättning Arsenal-vänner!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *